~Historik~

Allt med hunderiet började 1970, när min dåvarande man och jag skulle skaffa hund. Rasvalet var för oss ganska lätt. Tax hade vi båda haft som barn, så det fick det bli. En långhårig dvärgtaxtik som döptes till Pia. Namnvalet var lika lätt. Bådas barndomshundar hette Pia så namnet var redan klart. En underbar röd tik som 1,5 år senare fick sällskap av en kompis som döptes till Nellie. Hon köptes av en som jag förstår nu sk. Hundhandlare. Flera olika raser som satt i små lådor i källaren. Men hon var ju söt och även billig. Tänk så dum man kan vara. Mentaliteten på henne var definitivt inte den bästa. När vi 1973 fick vårt andra barn uppstod problemet att så små hundar inte fungerade så bra ihop med 2 små barn. Hundarna placerades om till nya hem och Pia hamnade hos ett äldre par där båda var döva. Efter 2 veckor hade hon räddat livet på sin matte genom att på alla sätt och vis visa husse att något var fel och att han måste komma ut i köket och titta. När dom kom till sjukhuset sa läkaren att det var tur dom kom så fort annars hade det kunnat gå illa. Efter det var hon deras allt och levde i all sköns välmåga tills hon gick bort av ålderdom. Den andra fick också ett bra hem.

Vid val av nästa ras föll valet på Dalmatiner. En underbar tik som hette Mixi. Det var den mest perfekta hund man kan tänka sig utom en sak. Hon var livrädd för karlar. Familjen var hennes allt och barnen var hennes lekkamrater. Fast bara så länge hon hade lust. Sen gick hon och lade sig på sin plats och då visste barnen att det var nog tills nästa racingrunda. Motion var något hon aldrig fick nog av. Vi försökte få henne att bli trött med cykelmotion och få henne att sluta ligga framför cykeln. Vi blev trötta före henne och före cykeln skulle hon vara. Grannarna hade sin dagliga gissningstävlan. Matte på cykeln med ett stadigt tag om kopplet, hunden före i 6 km. Någon gång skulle kanske hunden ligga bredvid cykeln vid hemkomst. Men icke då. Före varje gång.

När barnen börjat växa upp kom längtandet efter en dvärgtax tillbaka och 1982 började vi leta med ljus och lykta. Denna gång skulle allt vara rätt för nu hade jag fått för mig att jag skulle prova på detta med utställning och ev. uppfödning. Ringde land och rike runt och med hjälp av en vars hund gått tom så hittade jag en uppfödare ca. 5,5 mil från där jag bor. Ibland har man tur. Åkte dit och tittade och föll naturligtvis pladask för en röd tik vid namn Södersjön's Bisse. Föll gjorde även dalmatinern hemma. Dom var oskiljaktiga tills Mixie gick bort vid 11,5 års ålder. Bisse hade 2 cert och ett flertal CK:n innan jag slutade ställa ut henne. Startade henne på viltspår och fick 1:a med HP i öppen klass. I Elitklass ( som det då hette) gick det inte lika bra vid hennes första och enda start. Men matte fick motion. Importerade en tik tillsammans med uppfödaren jag köpt den första av. Från Finland. Men den vart ingen höjdare. Kroksvans och en dålig mentalitet. Så hon fick inga valpar. Hade 3 kullar på Bisse. I den första hade jag tänkt att behålla 1 tik men eftersom den enda som föddes hade kroksvans så blev det inget av med det. I nästa kull föddes endast 1 tik som var tingad långt innan och den såldes. Nästa kull var det 3 tikar i och där behöll jag 1. Hon fick underbett och hade aldrig några valpar. 1985 köpte jag en tik från Dag Dufwa som hette Ekhorst Frippi. Hon var dålig på att äta och därför väldigt smal under uppväxten och ställdes därför inte ut förrän hon var drygt 3 år. Anmälde till 3 utställningar på en gång och resultatet blev: 2 cert 2 BIR, 1 BIG-r och 1 2:a bästa tik med CK. Anmälde till 2 utställningar till och båda gångerna blev hon 2:a bästa tik med CK. Som en liten kuriosa kan berättas att hon blev slagen av samma hund alla 3 ggr. som hon kom 2:a. Sen infördes krav på viltspårsmerit för deltagande i Segrarklass och eftersom hon tyckte väldigt mycket om smaken av blod och slickade i sig alla droppar insåg jag att det skulle ta alldeles för lång tid . Därför startade vi aldrig och ställde inte ut mer heller. Hon fick 1 kull med 6 valpar varav 5 tikar.

Nu hade mina funderingar på en större ras börjat ta form och därför beslöt jag mig för att byta ras. Men valet var inte lätt. Många raser var på tapeten. Border Collie, Golden Retriever, Schäfer, Tollare, Irländsk Setter. Men alla föll bort av en eller annan orsak. Springer hade jag tittat på men inte på riktigt. Av en slump fanns det en kull i närheten av där jag bor, och ni kanske vet hur det är. Skall bara titta och dom har nog ingen som är tecknad som jag vill. Då hade jag massor av synpunkter på det. Svart / vit med få prickar skulle det vara. Det hade dom och hon var till salu. Av vissa orsaker blev det inte köp där och vi var tillbaka på noll. När jag till slut efter mycket ringande och funderande hittade en hund hos kennel Rowntree var den alldeles full med prickar men jättesöt ändå. Tänk så det kan bli.

Rowntree Norma Jean var hennes namn. Vi kallade henne Pila. Hon var ganska lugn och väldigt snäll. Gick en massa kurser på Bruks med henne och lydnad var inte hennes grej. Hon tyckte det var jättetrist. Så därför provade vi på Agility och det var betydligt roligare. Vi tävlade lite grann och några hinderfel fick vi aldrig, men ofta tidsfel. Vi startade även på lydnadsprov med ett inte alltför dåligt resultat. ett 2:a pris. Hon blev utställd många gånger och lyckades knipa ett cert på Skokloster. Några fler cert blev det inte men åtskilliga CK:n.

Sen bestämde vi att hon skulle få valpar. Parade henne med Rowntree Jet Commander för att få mer fart. Och det blev det. 9 valpar 6+3 varav jag behöll 1. Millie som aldrig fick några valpar. Orsakerna var främst att hela kullen blev stora, Millie var minst med 53 cm i mankhöjd. 7 av dom HD-röntgades. Alla UA. Millie var den roligaste hund man kan tänka sig. Vi hade mycket kul tillsammans och lydnadsbiten var hon suverän på. Tyvärr startade vi endast 1 gång med ett 2:a pris som resultat. Orsaken var nog mest att matte hade tränat själv och utan någon som stod och kommenderade och ingen som viftade med lappar med siffror på. Millie tyckte att matte var jätteoartig som inte svarade när folk pratade med henne.

I nästa kull föll valet på Nobhill Brightest Chance som fader och där blev det 8 valpar 4+4. Där behöll jag Skorpan. Intresset för jakt hade blivit större och henne gick jag 2 jaktkurser med. Hon var jätteduktig på det mesta men eftersom vi hade problem med avlämningen till matte så har vi aldrig startat på prov. Problemet ligger nog mer i matte än hunden. I den kullen är 6 HD - röntgade alla UA.

Pila's sista kull var med Pygmalia's Dressed for Success som var en alldeles underbar hund mentalt. Eftersom jag sett en del valpar efter honom som också hade denna roliga mentalitet, ( väldigt personliga ) och han dessutom var efter Adamant's Ringleader som jag tyckt väldigt mycket om rent exteriört när jag träffade honom så var valet ganska självklart. I den kullen föddes 7 valpar 3+4 där behöll jag 1 tik och det är Gloria. I den kullen är 3 HD - röntgade och UA. Gloria är den mest personliga hund jag har och hon både pratar och skrattar. Jaktträningen lades ner p.g.a att Gloria är den enda hund jag har som inte gillar att bada. Om det inte är skitdiken förståss.

Ja detta var min historia och resten finns på annan plats på denna hemsida.
 En sak är säker.  Jag tänker inte byta ras.
För se Springer det är mitt liv det.